Idag träffade jag den sötaste lilla tant vid affären. I Kappa och hatt stödjandes på sin rullator. Hon hittade inte till kyrkan där hon skulle träffa diakonissan och få stöd. För inte så länge sedan hade hon förlorat sin man. 95 år gammal och aldrig varit sjuk eller tagit någon tablett. Nu grät hon dag som natt. De hade varit gifta i 61 år och hon var tacksam över den tid tillsammans. Innan vi skildes så tackade hon mig så hjärtligt och vi kramade om varandra. Med orden Adjö lilla gumman, gick hon mot kyrkan där hon så många gånger hade varit och ätit lunch.
Jag hoppas jag får lika många fina år med min man som hon fick med sin. Att stöttning finns när man blir ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar