Allt går i sakta lunk för Meja på morgonen…frukosten, påklädningen och tandborstningen. Brukar tänka på att det är skönt att förskolan ligger nära. Men när vi väl är utanför dörren så får hon som en raket i baken. Här har man ingen chans att hänga med. Hon tar sin genväg mellan cykelförråden och står och väntar. Idag hade hon en present till mig bakom ryggen…två fina höstlöv.
Att säga hejdå är som en ritual. En klätterkram med puss. Hänga dörr medans man själv går ut och tar en extra puss innan dörren stängs och sedan det väldigt viktiga att vinka innan man går. Idag bredde Meja ut sina armar och genom dörren hör jag:
- Jag älskar dig mamma!
Ropar detsamma tillbaka och går därifrån med varmt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar